On this earth, a shadow falls

I fredags invigdes utställningen av den hyllade brittiske fotografen Nick Brandt. Hans djurporträtt utmanar det stereotypa sätt på vilket djur brukar avbildas. Han är inte intresserad av att skapa verk som är dokumentära eller fulla av action. Inte heller använder han teleobjektiv, utan kryper så nära inpå de vilda djuren som han bara kan.

För Nick Brandt är djuren så mycket mer än bara motiv, de är de sista i sitt slag. Global uppvärmning, skogsskövling, ökade ingrepp från människan samt inte minst den ökade tjuvjakten har gjort att de flesta av Afrikas vilda djur har decimerats med en alarmerande takt.

För mig har alla varelser, vare sig de är människor eller djur, lika stor rätt att leva, säger Nick, och jag kan inte annat än hålla med honom. De ser så fridfulla och harmoniska ut på hans fantastiska bilder, men skenet bedrar. Han berättade att under sina år, då han kunde ligga i väntan i upp till tre veckor, fick han se både det ena och det andra som rent av skrämde skiten ur honom.

De blodiga kvarlevorna efter allehanda djur, vars betar, horn eller skinn är så eftertraktade i somliga delar av världen, vittnar om den förfärliga slakt som aldrig tycks upphöra.

Den här känslan, den här uppfattningen att djuren och jag är jämställda, påverkar mig varje gång jag fotograferar, fortsätter Nick.

På bilderna ser det idylliskt ut, men ni ska veta att det knappt finns några djur kvar, och ytorna de har att leva på krymper i rasande takt. Detta bidrar till att djuren blir stressade och flyr rakt i armarna på sina mördare.

Om ni som jag tycker att elefanterna här ser ledsna ut så har ni alldeles rätt. Flocken har samlats runt en skalle över vilken de sörjer. För ja, det gör faktiskt elefanter. De sörjer sina egna precis som vi människor, och det här börjar tyvärr bli en allt vanligare syn.

Nick Brandt är en ljusskygg varelse (i likhet med sina fotoobjekt) och höll sitt lilla föredrag i mörker. Det var en märklig upplevelse. Han berättade att han var tvungen att hålla till inom de stora nationalparkerna för att överhuvudtaget kunna närma sig djuren. Detta ledde till att han fick sällskap fler än en gång, djuren vande sig vid honom såpass att de blev nyfikna. En dag hoppade en gepard upp på biltaket och gav honom en våt puss i ansiktet. En annan gång kröp den in i hans bli för att undkomma solen.

Ett övergivet strutsägg på en uttorkad sjöbotten. Torkan och utbredningen av öknen tränger ihop djuren och de måste ofta överge allt de har för att vandra långa vägar efter vatten. Precis som sina värsta fiender: människorna.

Titta noga nu, för om några år kommer en hel del av dessa djur vara utrotade. Det Nick hade att berätta var skrämmande och om vi får tro honom rätt så kommer människan inom en snar framtid blir tvungna att gå på zoo för att se ”helt vanliga” vilda djur.

Fotografierna är inte mixtrade med alls. Har plåtar analogt med olika filter och ligger under sin jeep i veckor för att få till den där perfekta bilden. Han nämnde att soliga dagar med starkt ljus inte gör mycket för att få stämning i en bild, och eftersom det nästan aldrig regnar i Afrika kunde det dröja månader mellan de molninga dagarna.

För ganska exakt ett år sedan – i september 2010 – grundade Nick Brandt den ideella organisationen Big Life Foundation vars målsättning är att bevara Afrikas djurliv och ekosystem. Han har redan lyckats samla ett hundratal ”rangers” (djurvaktare) som gör sitt bästa för att hålla koll på de enorma arealerna som utgör djurens jaktmarker.

Dessa rangers kämpar mot klockan, och trots att du faktiskt lyckas fånga en och annan tjuvskytt (eller beslagta betar, skinn och horn) så är ju skadan redan skedd. Kampen handlar ju om att få fast mördarna INNAN de hinner skjuta eller förgifta djuren. Att lägga ut förgiftad frukt är nämligen ett enkelt sätt att ta dö på de stora växtätande djuren 🙁

Vackra bilder, javisst. Men inte särskilt betryggande eller hur?!! Vi kan aldrig veta om dessa djur har blivit förgiftade eller självdött, men oavsett hur det har gått till kan vi nog lugnt säga att människan har en hand bakom dödsfallen – må det vara tjuvjakt eller miljöförstöring.

De cirka 60 fotografierna i utställningen är hämtade från Nick Brandts pågående fotografiska projekt som presenteras i en boktrilogi där han hyllar Östafrikas hotade och storslagna natur. Här visas foton främst från de två första delarna ur trilogin, och det pågående arbetet med den sista delen kommer att visa den mörka och brutala baksidan av en värld som håller på att försvinna.

Gå genast med i Big Life Foundation och hjälp de här djuren på traven lite. En liten slant eller kanske lite volontärarbete – vad vet jag? Jag har redan anmält mig, och det är på vippen att jag åker iväg till Afrika för att ta hand om ett djur eller två, mina feta två katter till trots…..

Utställningen pågår fram till den 8 januari 2012.

 

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.