Circle of Memory på Fotografiska

Idag tänkte jag skriva om något som inte är så muntert, men väl värt att ta upp med jämna mellanrum i livet. Med Eleonor Coppolas installation Circle of Memory väcktes minnen av vänner och familj som inte längre finns i livet, och den sorg som jag kände när personerna gick bort kom upp till ytan än en gång. Det var rörande och vackert och en och annan liten tår letade sig nerför kinden.

Installationen består av ett antal (cirka 600 st) halmbalar som har byggts upp och formats till en s.k. gånggrift. En gånggrift är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare + en tvärställd gång som leder in till kammaren. Sett uppifrån bildar kammare och gång ett T och gravkammaren omges ofta av en rös. Gånggrifterna ersatte dösarna och byggdes runt 3350-3200 f.Kr. Även långt efter dessa datum användes gravplatserna sporadiskt för begravningar och ceremonier. De största gånggrifterna i Sverige ligger på Falbygden mellan Vänern och Vättern.

 

Fotografier av stenbumlingar runt en gånggrift flankerade väggarna i detta magiska rum.

Eleonor Coppola förlorade en 22-årig son på åttiotalet och för att försöka komma till ro med hans bortfall sökte hon tröst på olika håll i världen. Under soregearbetet deltog hon i en minnesceremoni vid en gånggrift på Irland, en upplevelse som påverkade henne starkt. Installationen Circle of Memory är tänkt att inspirera och hjälpa oss att minnas och även fira minnet av barn som har dött eller försvunnit. Personligen har jag inte upplevt just detta, det hemskaste som kan drabba en människa, men med andra dödsfall i starkt minne kände jag verkligen en knasig kombination av sorg och tröst som infann sig här.

Längst in står ett par skålar med pennor och små lappar, där man kan skriva ett litet meddelande till en kär vän/familjemedlem/barn som har gått över till andra sidan. Sedan sticker man in lappen någonstans i halmen där den samsas med alltfler små medelanden allteftersom fler och fler människor besöker utställningen. Fint! Jag skrev en sorglig lapp av saknad men innan jag gick kände jag att det kunde vara på sin plats med lite glädje också, så jag tryckte in ett meddelande som hyllar livet och kärleken.

Här funkar allt, inget är rätt eller fel att skriva. Det är ungefär som att tända ett ljus i en kyrka, man ärar och minns människor som är saknade. Alla lappar som har samlats under installationens resa runt världen har samlats i en glasmonter. Vackert och rörande. En kollektiv tröst för alla inblandade.

En gång leder in till en rund kammare där man kan sitta och kontemplera. Ur väggarna hörs ett sorl av barnröster som talar alla världens språk. Spöklikt? Ja, men samtidigt andaktigt. I mitten av rummet rinner en fin stråle salt som står för allt som är viktigt i livet: utan salt kan människan inte leva nämligen. Sätt er gärna en stund därinne och bara känn efter!

Draperiet i entrén till kammaren är tillverkat i ett halvtransparant, krispigt material som ingen av oss kunde gissa vad det var gjort av. Eleonor avslöjade att det är massor med torkade gristarmar som har sytts ihop till en gardin. Mycket fantasifullt tycker jag!

Eleonor Coppola är en kvinna med behaglig röst som talade länge till oss. Hon berättade om sorgen efter sin son, om hans ofödda dotter vid tiden för olyckan, som idag är 24 år och en stor glädje för hela familjen. Hon berättade om sina resor i jakten på tröst och hur installationen växte fram och utvecklades till det den är idag. Hon är mycket ödmjuk och vi i den samlade presskåren var alldeles hänförda. Ingen sa ett knäpp, så laddat var det i sorgekammaren på Fotografiska.

Vi var inte många journalister på plats, och vi bjöds på en fantastisk lunch och gott vin. Belysningen var dämpad och atmosfären fullständigt magisk. Utställningen håller på till den 21 augusti och jag kommer garanterat besöka den igen innan den är över, bara för att känna om atmosfären har förändrats efter att hundratals människor har pillat in sina meddelanden bland halmstråna. Alla är välkomna – sorg eller inte – att skriva sina innersta tankar och önskningar och på så sätt bli en del av installationen innan den flyttar vidare till nästa ort. Då kommer vi alla att sparas i glasmontern för att bli förevigade.

När ni ändå ska till Fotografiska för att besöka den här underbara kammaren, så passa på att ta en titt på Robert Mapplethorpes fotografier. De är långt ifrån hans porrigaste, här har man valt de mer diskreta (nåja) bilderna. En liten film på 20 min är som grädde på moset!

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Circle of Memory på Fotografiska

  1. Anna Dannfelt skriver:

    Mycket vackert. Uppskattar denna post.

  2. Göran Einarsson skriver:

    Jag tänkte på min älskade hustru Britt som nyss dött.

    Var kommer symboliken med det rinnande saltrt från?

    Göran Hilding

    • Eva Juhlin-Dannfelt skriver:

      Hej Göran,

      jag vet faktiskt inte riktigt, jag tror det var något som hon kom på alldeles själv (som en installation) eftersom salt är livsnödvändigt. Eva

  3. Malle Jensen skriver:

    Hej Göran,
    Saltet symboliserar de anhörigas tårar som mist nära och kära, enligt Eleanor Coppola.

    Vänliga hälsningar,
    Malle Jensen
    CofM producent
    http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar/Circle-of-Memory

Kommentarer inaktiverade.