Christer Strömholm på Fotografiska

Äääääntligen! tänker ni när ni ser rubriken. Hurra för att Evita är ”back on track”. Jag vet jag vet, har definitivt utarmat Sri Lanka för den här gången men håll med om att ni har lärt er massor 🙂

Christer Strömholm (1918-2002) är en av vår tids mest betydande fotografer. 1962 startade han Fotoskolan tillsammans med sin vän och kollega Tor-Ivan Odulf. Skolan var banbrytande och metoderna annorlunda – det var bilden och inte tekniken som var central. Christer myntade begrepp som ”det befintliga ljuset” och ”personligt ansvar” och hans teorier förändrade synen och förhållningssättet inom svensk fotografi.

Tio år efter hans död visas nu en hel massa bilder på Fotografiska i utställningen CHR. Det är en omfattande retrospektiv över Strömholms konstnärskap och består av 150 fotografier. Många av dem har vi sett förut medan andra har aldrig tidigare visats. Dessutom får man ta del av arkivmaterial, filmer och ljudupptagningar.

I ett litet sidorum visas en film gjord av sonen Joakim Strömholm, och här får vi se Christer som vi aldrig sett honom förr. Han var en man full av smarta idéer och egensinniga citeringar.

Min favorit.

Tangier, Marocko 1952.

Strömholms bilder upphör aldrig att fånga betraktaren, de har alla en lite ödesmättad känsla, sådär så att man nästan kan känna smaken på de olika stämningarna han lyckas förmedla genom sin kamera.

Barrio Chino, Barcelona 1959.

När man ser det rika utbudet av bilder som hänger på Fotografiska inser man att han såg sig om i världen en hel del. I slutet av 50-talet hamnade han i Paris, där han – som egentligen var konstnär – upptäckte att fotografin var den konstform som passade honom bäst, fast han redan hade fotograferat i ett antal år.

Allra mest kända är bilderna ur serien ”Vännerna på Place Blanche” där han lärde känna de transexuella. Betänk att detta var mellan åren 1959 och 1968.

Cobra & Caprice, Paris 1961.

Vännerna Jacky och Nana hade en mångårig kontakt med Christer, då han plåtade dem så mycket han bara kunde. På pressvisningen på Fotografiska var dessa ”damer” (ja, numera är de faktiskt kvinnor, det finns inte ett manligt drag kvar hos någon av dem!) inbjudna. Det var fantastiskt att få träffa dem på deras ålders höst. De måste vara över 70 vid det här laget! Tyvärr förbjöd de mig att lägga upp bilderna från deras samtal under visningen, något om att vara för gammal…..synd, för de är minst lika snygga som då! Men men, jag måste ju respektera mina ”offers” önskemål 🙂

Faktum är att det är svårt att se att många av modellerna är män. Personligen blir jag lite förvirrad – bedöm själva! Detta är är Kischka i Paris 1962.

Han var en mästare på att fånga små ögonblick med sin kamera.

        

Christer tyckte även det var kul med märkliga stilleben….

Nana från Place Blanche. Hon var en av dem som var med på Fotografiska och fast hon är rödhårig idag är hon minst lika vacker. Hon brättade för mig att detta är en av hennes favoritbilder.

Ja, det kan man verkligen fråga sig!

Förutom massor med bilder och en härlig film visas allehanda parafernalia i glasmontrar, som fungerade som inspirationsmaterial för den store mästaren.

Belinda, Place Blanche 1967.

Här har han en konversation med ett barn (sin son?) i filmen som Joakim har gjort.

En något modernare bild – Ingalill i Paris 1979.

Just det, då kanske man inte bli så himla stressad hela tiden :-).

Man ska inte tro att alla Strömholms foton är ögonblicksbilder. Under samtalet mellan curator Maria Patomella och Joakim Strömholm framkom det att han var mycket noggrann. Det retuscherades friskt och många bilder är hårt beskurna.

Kila nu iväg och se den digra samlingen med bilder som ni aldrig sett förut. Utställningen pågår fram till den 25 november så skynda skynda.




 


 

 

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.